Sista inlägget jag skrev före det här var dagen innan Nennes begravning, den jobbigaste dagen i hela mitt liv. Den dagen när jag stog där och visste att det här är det sista, det här är hej då.

Två dagar efter den dagen var en söndag. Jag väcktes av att farmor ringde, hon berättade om en bilolycka som hade inträffat den natten, och att en 19årig tjej hade omkommit.
Den dagen, söndagen, skulle vi till kyrkan, på ljuständningsceremoni för Nenne. Och medans jag sitter där inne i kyrkan så får jag ett sms. Det värsta jävla sms:et någonsin. Ännu en gång stannade allt upp, och marken försvann under mina fötter. Tjejen som hade omkommit i bilolyckan var inte bara en tjej, det var Malin. Älskade Malin.

Allt gick så fort. På mindre än en månads tid förlorade jag inte bara min faster, min 'storasyster', utan också en underbar vän. Malin, världens mest livsglada människa.

Två utav dom mest glädjespridande människorna jag vet har försvunnit. Och jag kommer aldrig mer att få höra deras skratt igen, aldrig mer få se dom lysa upp ett rum, på bara det sättet som dom kunde. Det tar emot så fruktansvärt mycket att säga att ingenting kommer att bli som förut, för det är ju det enda jag vill. Och jag tänker så ofta på hur det skulle ha varit om inget utav det här hade inträffat.

Jag har inte orkat skriva. Jag har inte orkat dela med mig av någonting. För vissa stunder känns det inte som att någon har någonting med mitt innersta att göra. Det har vissa gånger känts som att folk har frågat, inte för medkänsla, utan av ren nyfikenhet, enbart för att få reda på så mycket som möjligt, för det är så typiskt staden vi bor i. Jag skriver inte för någons skull. Jag gör det när jag själv känner att jag behöver. Visst har jag under dom här tre månaderna när jag inte har bloggat känt att jag har velat, men sen ångrat mig sekunden efteråt. För vad har folk runtomkring med att göra hur jag mår, egentligen? Förmodligen ingenting. Men som sagt så skriver jag inte för eran skull, jag gör det för min egen. Jag vill inte ha någons medlidande, jag vill bara att folk ska försöka förstå att jag vissa dagar inte orkar vara trevlig, att jag vissa dagar inte orkar kliva upp ur sängen tidigt beror inte på lathet, utan helt enkelt för att min kropp inte orkar, mitt huvud orkar inte.
Ofta känner jag mig så jävla ensam, även fast att jag vet att jag har så många andra runtomkring mig. Det är det där när man vet att någonting fattas, när det verkligen känns. Något som aldrig går att ersätta. Känslan går inte att beskriva. Och har man inte suttit i samma situation, så kan man inte ens föreställa sig känslan, smärtan.

Nu har jag skrivit av mig tillräckligt. Nu vet ni. Och det kommer förmodligen inte dröja tre månader innan jag skriver nästa inlägg.